Jag har inventerat vilka människor jag har kontakt med just nu i mitt liv. Vilka jag pratar med.Det ser påvert ut, måste jag säga.
1. Mamma, vi pratar ytligt trams för att jag vill peppa henne att bli frisk så hon inte oroar sig för mycket. För mig.
2. Pappa, vi pratar aldrig om känslor eller hur man mår
3. Moster, kanske en gång per vecka, max.
4. Katharina, kanske 2 ggr per månad.
5. Mina nya sambos
I övrigt har jag inte kontakt med någon. För jag orkar inte ringa till folk som frågar hur det är med allt - för att allt svävar runt i en stor, grumlig ovisshet. Hellre ingen kontakt än jämmerlig kontakt. Shit. Jag känner mig fast och isolerad i situationen.
Det är frustrerande att det är helt mitt eget ansvar att jag isolerar mig. Och problemet är att det gör mig olycklig och oförmögen att känna mig glad, och jag vet inte hur jag ska kunna bete mig på nåt annat sätt. Jag kan kanske inte se det så länge som jag stannar kvar i den här relationen. Det får sådana djupgående konsekvenser för mig. Vad är det som gör att jag stannar? Vi blir ju båda så skadade av att vara ihop. Är det bara dumhet och rädsla för ett nederlag, eller en vilja att utmana mig själv? Jag ska prata om min isolering på torsdag hos min terapeut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar