Härom kvällen stod jag och tittade upp mot ett hus i ett träd. Jag insåg plötsligt att trots att jag skulle bo där med en fantastisk man, i ett romantiskt äventyr, så kunde jag inte känna mig lugn, glad och lycklig. Trots att lyckan såg ut att finnas precis där, så var den ändå jävligt långt bort. Mellan oss och lyckan låg hundratals konfliktsituationer och svek, där jag stod utpekad som skyldig och min älskade som den svikne, utsatte. Dessa hundratals situationer låg mellan oss som en vägg av glas, skapande hopplöshets och rädsla hos mig. Rädsla för att jag inte kunde förstå, inte nå den insikt som behövs, inte ha förmåga att vara tydlig nog, att inte klara av att ta kritiken för hundratals situationer där jag enligt honom gjort fel. Jag kände en sån sorg över att vi ville ge varann så mycket glädje, men nånstans misslyckades vi ständigt med detta. Tidigare på dagen hade nån gett oss rådet att inte prata sönder varandra och det fina. Så jag lät bli att prata om det jag kände. Det visade sig vara ödesdigert. Jag fullständigt totalbröt ihop och började tokgrina. Och sen gick allt åt helvete som vanligt.
Ibland förlorar jag, trots att jag gör mitt allra bästa. Ibland är mitt bästa långt ifrån nog. Det är en hemsk känsla att stå i. Idag har jag förlorat någon jag ville vinna. Någon jag ville förstå, balansera livet tillsammans med. Jag fattar inte, kan inte ta in det, känner bara en stor tomhet i bröstet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar