Igår fick jag ett mobilnummer till kloka människan Iris så jag äntligen kunde prata med henne. Hon förklarade för mig på flera olika sätt varför det är så viktigt att en person i taget i en relation, ska få lov att befinna sig i sina känslor och få acceptans och förståelse av den andre. Jag förstår det, jag ser det, förstår det och inser att det är en svår sak för mig att reglera, när sorgen/affekten består i att min partner upplever att jag brister i att kunna ge dig det som han behöver. Då känner jag med en gång en ofantlig skuld som får mig oförmögen att ge förståelse. Jag tar det personligt, fast det egentligen handlar om hans gamla sorger och mönster. Men jag går med en gång in i mina egna starka känslor och upplever mig osedd, ickeförstådd,oälskad, ja en massa känslor. Jag har svårt att hålla isär saker. Svårt att hålla isär att man kan vara ledsen över något och att känslan inte alltid har med verkligheten att göra utan med något inuti. Och ibland HAR känslan med verkligheten att göra, men det behöver inte betyda att jag behöver ta på mig ett ton skuld.
Det kan istället betyda att: ja nu ser verkligheten ut så här och du känner dig ledsen över det, men om du bara får medkänsla för att det gör dig ledsen kommer det kännas bättre och du är sedd i din känsla. Den innehåller inte automatiskt en anklagelse, även om sorgen kommer UT som anklagelser mot mig. Jag är ledsen för att jag inte kunnat förstå det och med det kunnat ge dig vad du behövt, utan istället gått in i försvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar