Elden utifrån

Jag står utanför fönstret och tittar in på min eldstad. Lågorna vajar mjukt och lugnt uppåt. Jag önskar att jag förmådde att iaktta mitt eget liv på samma sätt. Jag har fastnat med händerna i marken, och i minnet av en mardröm. Det finns mycket vackert och mycket fult i världen. Jag vet att vi människor innehåller massor av båda fenomenen. Vad är det som balanserar det i oss, bra dåligt, ont gott, trygg otrygg. Vad är det som gör att jag inte kan släppa känslan av otrygg när den slinker förbi min näsa? Jag fastnar i den med håret. Den sitter i mina andetag. Känslan av ensam i världen, av maktlöshet, av tillkortakommande. Vem blir jag då? Jag skulle önska att vi kunde balansera på trädens grenar, isär och ihop, isär och ihop för att komma framåt, på ett självklart sätt. Enkelt. Om det bara vore så enkelt. Jag uppskattar att få röra mig. Jag ber livet om att låta jorden släppa greppet. Om mina händer. Elden. Jag ser den. Jag lämnar den inte.