Jag har svårt att känna lust eller engagemang för någonting när jag känner mig kass och min självkänsla är i botten i min relation. Då känns det överhuvudtaget svårt att träffa andra människor, för när jag hört tusen gånger hur världelös jag är, så påverkas min självbild.
Jag tänker att: vad ska jag kunna tillföra? Det känns meningslöst att ta del av något projekt eller någon aktion eller någon idé, för hur skulle jag kunna bidra med något som helst? Det är läskigt.
Först när jag känner ett egenvärde och en tro på att jag kan lyckas med något, kan jag känna att jag tillför nåt i världen och att det finns en mening med mitt deltagande och min existens överhuvudtaget.
Att i stort sett varje dag känna att jag i min partners ögon misslyckas med något grundläggande: att kommunicera på rätt sätt, att ha rätt respekt för andra, att utföra en handling, att agera på rätt sätt, det får mig att känna mig så heltigenom kass och ledsen. Jag vill inte leva i det här.
Det här är ett stort problem för mig, som påverkar mitt liv när det negativa får så extremt mycket mera fokus än det som är bra. Det är också ett problem för mig att jag hamnar i en inre konfliktsituation: med att det HAN tycker att jag gör fel tycker inte alltid JAG är fel. Ändå känns det ju fel eftersom mina ord eller handlingar väcker en jobbig känsla hos min partner. DET känns fel. Men är det alltid mitt sätt och mina handlingar som är fel, då undrar jag?
Jag behöver också förr eller senare förstå saker som känns skrämmande.
Som till exempel hur min partner kan ha en dag på topp med en rusaktig, extrem supersjälvkänsla, och sedan bli helt förtvivlad och gråta sig igenom en kväll och en halv natt utan att själv ha en enda aning om varför han är så ledsen.
Jag vet ännu inte om och i så fall hur jag kan hantera dessa extrema svängningar, och ska ta upp det hos min terapeut i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar