En dag på soffan

Vila är jag dålig på. Men nu ligger jag här under en filt med tända ljus och tittar ut på snön. Mysigt. En vilodag hos vänner på landet som tar hand om mig och ger mig kärlek. Kanske War Horse. Kanske bara sova hela eftermiddagen eller ta en bastu i skymningen. Klappa fåren.

I går ramlade livet över mig. Allt som varit. Att det är som det är. Jag längtar efter en familj, helst en stor och rörig. Jag skulle vilja skaffa barn, men det är ingen självklarhet längre. Nu är ingreppet gjort prover ska skickas på analys för att se om de fått bort all angripen vävnad. Om tre fyra veckor får jag svar på om det räckte.
Om jag skulle bli gravid finns det risk att mina barn kommer att födas för tidigt, eftersom livmodern är förkortad och inte kam omsluta barnet lika bra. Om de behöver ta bort ännu mer är det inte bra för mina tankar kring barnablivande...

Jag känner mig ledsen över allt som varit och inte blivit. Över de gånger jag önskat mig barn, fast förutsättningarna inte funnits där. Barn som börjat växa och sen avslutats.

Mitt liv är rikt och fullt av fina människor, spännande projekt och min livslust är stor. Jag kommer aldrig sakna äventyr, idéer eller sällskap. Men jag längtar efter det där som är vackert och större än egot. Att sätta mina egna behov efter någon annans.