Idag föll en bunt minnen över mig. Minnen från en resa som urartade. Skam över att inte kunna sortera, inte se gränser, över att inte se var rimlighet slutar och övergrepp börjar. Sorg över att ha gjort en människa illa. Sorg över att själv ha farit väldigt illa. Kan jag acceptera sorgen? Inte helt. Kan jag acceptera att jag är i en process där jag först behöver dela och försonas, kanske sona på ett sätt som blir rätt för mig, som kan hela sorgen. Kan jag leva med den sorgen i mig. Ja. Det föder ny sorg. Ett motstånd mot sorg. Inte mera sorg. Det känns som om att jag inte rymmer mera sorg, kan inte bära den. Har svårt att känna att sorg inte är något negativt.
Jag försöker igen. Kan det vara okej att känna sorg över att jag inte kunde bättre då? Ja. Jag kan acceptera att sorgen finns här. Vad händer nu? Sorgen breder ut sig och blir lugn, slutar väsnas omkring inne i mig. Det är mycket bättre med en sorg som får finnas än en sorg som jag bara vill trycka bort. Jag blir lugnare.
Jag vill gottgöra. Kram till er som läser mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar