B Y G G A R B A B E: Jobbar i norska skogarna

lördag 7 juli 2012

Jobbar i norska skogarna

Det blir en hel del jobb i sommar för att dra in lite kontanter till husen. Som sedan ska skapa härlig frihet åt mig, är tanken. Hoppas att jag inte har missförstått något :-)

Idag bestod jobbet i att gå på Mc Donalds, handla lite saker och sen åka på en grymt trevlig musikfestival - Bekkefare! En av mina eminenta arbetskollegor arrangerar festivalen för andra året någonsin tillsammans med sin musikälskande familj. Allt var så otroligt bra gjort med en gigantisk och snygg scen, vägar, bajamajor, belysning, utskänkningstillstånd, lunge till banden, husvagnar för artisterna, partytält på ett snyggt sätt om det skulle regna - vilket det gjorde.

Det är sånt som gör att man blir sugen och inspirerad att göra saker på riktigt.
Alltså, FLER saker på riktigt...

Jag VET att jag ska ta det lugnt. Att det är en del i mitt tillfrisknande i livet att sova mycket. Därför ska jag sluta skriva nu och släcka lampan, och strunta i att vara på alla mail.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Mot förbättringar

Jag är snart 38 och har hittills levt som en talangfull, egocentrisk tonåring. Jag har händer som en arbetarkarl och ögon som ett skogsrå. Jag är obekväm att leva med, skrämmande trevlig och gränslöst nyfiken. Alla dörrar på vid gavel, bjud in den stora familjen världen! Alla tusentals möjligheter gör mig både manisk och matt. Nu har tiden kommit att renovera mig själv och få ordning på det som skapar kaos. Livet är för värdefullt för att inte göra den investeringen. Jag vet att jag behöver vara mycket aktiv i denna process med mig själv. På dessa sidor kommer jag att skriva om det som sker i mig - tankar, saker jag förstår och inte. Blandat med husarbete!

I början av 2011, mitt i en personlig kris, fick jag ett litet infall och köpte det här huset som du ser på bilden. Nu har jag raserat det. För att kunna bygga upp det på ett bättre sätt.

Jag har också raserat mig själv rätt duktigt under de senaste tio åren. Kanske var det nödvändigt för att få mig att börja lära av livet istället för att köra igenom det med en bulldozer. Huset råkar vara en ständigt föränderlig metafor till mitt jag, parallellt med själva personutvecklingen, skulle man kunna säga.

Att bo mitt i bygget är ingen romans. Att snickaren försvinner får mig ur balans. Att taket läcker, att presenningen inte täcker, att frigolit blåser bort och att ställningen är för kort. Men korna är fina grannar och vill bli klappade, här existerar inget tevekontrollszappande, jag är brunbränd och stark som en tiger, ingen lam fåne som står och niger, jag vet att jag kan om jag vill, och jag vill få tvivlet att tiga still.