Igår dog min vän Anna Hallberg.
Hon var fullt upptagen med att leva: en stark, livsälskande, kreativ tjej. Full av värme och lek och bus och konstnärlighet. Jag kommer aldrig att glömma hennes glittrande ögon. Det kan gå så ofattligt fort.
Sedan är allt över och för sent. Allt vi pratade om att göra. Allt det du gjorde, Anna. Alla vackra bilder du skapade! Allt som vi upplevt.
Ena sekunden finns någon, nästa borta för alltid. Ogripbart.
Och jag finns kvar här. Det känns så skört. Livet känns som en glaskupol.
Ibland tänker jag så när jag kör bil. Det är bara några centimeter mellan mig och en mötande tradare.
Några centimeter från döden.
Vägen är så nära
under min kropp
bara centimeter
skiljer livets fart
från dödligt stopp
men ännu ingen rädsla för att falla
odödligt långt bort från det kalla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar