I Fagersta med Iris Johansson

Visst ser vi glada ut? Eller är det bara en social kod som vi iklätt oss? Man vet aldrig med Iris, som är autistisk och inte kan känna så mycket känslor. Vi skulle kunna kallas känslolivets motpoler personifierade, men förutom det har vi rätt mycket gemensamt.  Jag är just nu i Fagersta och förbereder mig inför första träffen på Iris kurs "Kommunikation som konst". Kursen är en del i de utbildningsstrategier som jag bokat in för att kanske bli än bättre på kommunikation. Och att hålla mig autonom i världen. I kväll har vi pratat just om strategier. Iris påstår att strategier osökt kommer ur otrygghet, och att vi inte behöver ha dem. Jag funderar då över hur våra liv ska rulla framåt i den riktning vi vill om vi inte utarbetar strategier för hur vi ska nå våra mål? Iris svarar att det handlar om att ta emot världen och de erbjudanden som dyker upp, och känna om det finns ett ja eller ett nej som svar på detta. Jag tycker att det låter flummigt och tänker utveckla denna frågeställning mera under morgondagen, som är första kursdagen!