B Y G G A R B A B E: Påsk i otroligt skön stillhet

söndag 8 april 2012

Påsk i otroligt skön stillhet

Den här påsken har varit en retreat! Ensam i en liten stuga i norska skogarna, jag och min lilla deltidsfamilj XX, 23 år. Vi har gått och åkt bil och varit hemma på gården och tagit det lugnt, planterat blommor, matat getter och suttit i solen. På kvällarna har jag styrt upp hela deklarationen för mitt norska företag, och nästan hela deklarationen för mitt svenska (som i år blir minsta antalet pärmar någonsin i företagets historia). Dessutom har jag städat bort 789 filer ur datorns download mapp, rensat och sorterat mina favoritsidor i ämnesmappar, tittat på TED-speaches, lyssnat på talbok, bakat kaka, sovit, hämtat ett bord i Oslo, köpt jord och fröer, planterat gurka, lutktärt, tomat och annat smått å gott!

Jag älskar när det gror.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Mot förbättringar

Jag är snart 38 och har hittills levt som en talangfull, egocentrisk tonåring. Jag har händer som en arbetarkarl och ögon som ett skogsrå. Jag är obekväm att leva med, skrämmande trevlig och gränslöst nyfiken. Alla dörrar på vid gavel, bjud in den stora familjen världen! Alla tusentals möjligheter gör mig både manisk och matt. Nu har tiden kommit att renovera mig själv och få ordning på det som skapar kaos. Livet är för värdefullt för att inte göra den investeringen. Jag vet att jag behöver vara mycket aktiv i denna process med mig själv. På dessa sidor kommer jag att skriva om det som sker i mig - tankar, saker jag förstår och inte. Blandat med husarbete!

I början av 2011, mitt i en personlig kris, fick jag ett litet infall och köpte det här huset som du ser på bilden. Nu har jag raserat det. För att kunna bygga upp det på ett bättre sätt.

Jag har också raserat mig själv rätt duktigt under de senaste tio åren. Kanske var det nödvändigt för att få mig att börja lära av livet istället för att köra igenom det med en bulldozer. Huset råkar vara en ständigt föränderlig metafor till mitt jag, parallellt med själva personutvecklingen, skulle man kunna säga.

Att bo mitt i bygget är ingen romans. Att snickaren försvinner får mig ur balans. Att taket läcker, att presenningen inte täcker, att frigolit blåser bort och att ställningen är för kort. Men korna är fina grannar och vill bli klappade, här existerar inget tevekontrollszappande, jag är brunbränd och stark som en tiger, ingen lam fåne som står och niger, jag vet att jag kan om jag vill, och jag vill få tvivlet att tiga still.