"Undrar om det var klokt av mig att välja en sommar med mycket jobb. Tänk om jag kommer att känna mig splittrad? Rastlös? Olycklig? Rotlös? Meningslös?"
Det här känns som typiska tankar ur mitt gamla sätt att tänka.
Jag måste öva på att tänka på mitt nya sätt.
Det finns ingen framtid att kämpa för att det ska bli bättre i.
Det finns bara den här stunden. För den är det enda jag vet att jag har.
Jag vet väldigt väl att planer och livet och förutsättningar ändras hela tiden: nya möjligheter, nya känslor, nya svårigheter, nya rädslor, nya möten.
Varför inte göra varje stund meningsfull, istället för bara se den en transportsträcka mot bättre tider? Vad är bättre än nu? Varför skulle någonting bli bättre sen, bara för att det går tid emellan? Idiotiskt sätt att tänka på.
Hur orkar människor jobba så mycket, bara för att man "ska" jobba? Det är för mig ofattbart.
Det är klart att jag fattar en del av det. Om jag vill göra saker som kostar pengar, så får jag skaffa pengar. Om jag vill klara sig ur ett ekonomiskt trångmål, får jag skaffa pengar. Om jag har ett behov av att ha en säkerhetsbuffert men inte har det, så får jag jobba ihop en, om jag vill utbilda mig men inte har råd, då kan jag inte bara leka runt som vanligt, hälsa på vänner, hitta på nya roliga aktiviteter eller resor, sitta och fika. Då får det bli lite hardcore work ett tag. Effektivt, massivt. Men ändå i närvaro och med känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar