Jag blir mycket sällan arg.
Men i natt var jag förbanne mig argare än jag varit på många år. Jag var så arg att det var omöjligt att sova. Det var skönt för det fanns en styrka i ilskan, och en sorg som reste sig upp istället för att ligga ner.
Jag var arg men under ilskan fanns en stor besvikelse, över att saker inte var som jag trodde de var. Ibland är jag långt ifrån acceptans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar