Dagen idag

Äntligen befann jag mig ute i solljuset, efter en lång kamp för att få min klient ur sängen. Solen var varm, jättevarm, så varm att jag kunde ta av mig jackan och gå i ett linne. Jag kisade upp mot solen. Och det fanns andetag. Tillbaka till mig själv. Där fanns andetagen, de som alltid klarar av att föra mig tillbaka till mig, till det som är jag. Det luktade växter. Vi gick förbi en trädgård med arga hundar, som skällde och skällde. Min klient blev jätterädd, sprang iväg och ropade till mig att han ville gå hem, att han var rädd, att han höll på att bajsa på sig, han var beredd att göra vad som helst för att komma ur situationen.

Jag sa, de kommer inte att komma hit.

Han såg inte ut att ha nån vidare tillit till det jag sa.

Jag vill hem!!! skrek han.
Det här går bra, sa jag, tog honom helt sonika i handen och började gå i solen längs vägen.  Hundarna skällde. Vi höll varandras händer och fortsatte att gå framåt. Efter tio sekunder säger min klient: Det går bra. Han ansikte mjuknar av intimiteten att han håller någon i handen, han går och håller någon i handen, kanske väcker det en känsla.

Uppenbarligen väcker det en känsla. Han har just varit livrädd, nu blir han verkligen lycklig.
Vi går. Hundarna slutar skälla. Hans ögon får ett glitter i sig. Jag andas. Tittar upp mot solen. Kisar mot min klient. Vi plirar mot varann i plötslig glädje. Glädje möts. Känslan förstärks hos båda. Unisont. Vi följer varandras känslobåge en kort liten gyllene stund. Dagens stund, höjdpunkt. Vi hade ett möte.

För mig känns det som att det är de stunderna som stärker.
Båda oss två.

God natt.