Den senaste veckan, efter jag kom tillbaka från Norge, har jag spenderat på mina relationer till och i denna stad. Det händer saker. Jag känner mig full av energi och kraft, samtidigt som jag faktiskt bara tar det lugnt, går många och långa promenader, njuter av filmer, mat, arkitektur, utställningar, möten med gamla och nya människor.
Det är sällan jag har sån här tid.
Det har varit en lång period med en massa tankar kring barn och familj. För mig verkar det vara så att inget liksom bara löser sig, ramlar på plats eller bara "ger sig". Jag måste tydligen göra medvetna val. Som vanligt slits jag mellan att ensam i min glans eller skitighet, utforska världen, eller stanna upp i den och få barn. Det händer inte bara - en fantastisk man, en stabil tillvaro, ett hus med röda knutar. Infernot och livskaoset är med mig för att stanna.
Kaos och turbulens är ett inslag som gör mig levande. Så även detta långdragna processande av barnfrågan. Kan jag någon gång ge mig själv lite frid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar