B Y G G A R B A B E: Tillbaka till grå

onsdag 19 juni 2013

Tillbaka till grå

Sverige. Trygg-grått. Gott. Lite smått men ändå stort, tålamod, mycket ord och midsommarmat på bord, snart. Mitt land, min kultur och mina släktband, mina få kära klenoder, min irriterade broder som är trött på myndigheter, beslut som tar evigheter, för många brännmaneter och illa mönsterpassade tapeter.

Men det fina i sången är tillhörighet - hur köper man det, det kan inte fås i paket, man föds in i det, förtjänar det eller bara lever det, i kärlek, vad vore livet utan närhet?

Alla färgerna som blandas tillsammans blir grått, borde fattat det tidigare men nu har jag förstått. Grått är inte trist, det är innehållet i den tid som är vår frist.

2 kommentarer:

Unknown27 juni 2013 kl. 13:23
Hej hej,
Råkade hitta till din blogg. Många finurliga tankegångar tycker jag. Intressanta att läsa.
SvaraRadera
Svar
HH29 juni 2013 kl. 15:40
Hej Jonas, tack! Det är ju ingen offentlig blogg egentligen, men den har blivit mer och mer offentlig och läst eftervart! Tack för din närvaro :-)

Helena
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Mot förbättringar

Jag är snart 38 och har hittills levt som en talangfull, egocentrisk tonåring. Jag har händer som en arbetarkarl och ögon som ett skogsrå. Jag är obekväm att leva med, skrämmande trevlig och gränslöst nyfiken. Alla dörrar på vid gavel, bjud in den stora familjen världen! Alla tusentals möjligheter gör mig både manisk och matt. Nu har tiden kommit att renovera mig själv och få ordning på det som skapar kaos. Livet är för värdefullt för att inte göra den investeringen. Jag vet att jag behöver vara mycket aktiv i denna process med mig själv. På dessa sidor kommer jag att skriva om det som sker i mig - tankar, saker jag förstår och inte. Blandat med husarbete!

I början av 2011, mitt i en personlig kris, fick jag ett litet infall och köpte det här huset som du ser på bilden. Nu har jag raserat det. För att kunna bygga upp det på ett bättre sätt.

Jag har också raserat mig själv rätt duktigt under de senaste tio åren. Kanske var det nödvändigt för att få mig att börja lära av livet istället för att köra igenom det med en bulldozer. Huset råkar vara en ständigt föränderlig metafor till mitt jag, parallellt med själva personutvecklingen, skulle man kunna säga.

Att bo mitt i bygget är ingen romans. Att snickaren försvinner får mig ur balans. Att taket läcker, att presenningen inte täcker, att frigolit blåser bort och att ställningen är för kort. Men korna är fina grannar och vill bli klappade, här existerar inget tevekontrollszappande, jag är brunbränd och stark som en tiger, ingen lam fåne som står och niger, jag vet att jag kan om jag vill, och jag vill få tvivlet att tiga still.