Surrar som bin

Inne i min hjärna. Ibland blir den överaktiv på nätterna. Som om den ackumulerar saker och låtsas som ingenting - och sen plötsligt slår det till. PANG!!! Och då går det liksom inte att stoppa dess framfart. Alla ämnen berörs, alla teman lyfts eller introduceras i alla fall.

Min hjärna kan verkligen konsten att väcka sig själv till full uppmärksamhetsnivå såhär runt kl två på natten. I synnerhet när jag måste sova, eftersom jag ska köra bil nästa natt som kommer.

Närområde. Det är ett mysigt ord. Men också lite skrämmande. Håll dig i närområdet så blir det lugnare. Håll dig innanför murarna. Stå still i ledet. Håll i handtaget. Snurra i boxen.

Snurra i boxen. Det är vad jag gör just nu. I huvudboxen. Känns som om några säkringar har gått där inne, känner mig halvtrasig, rastlös, otålig, ensam, explosiv, feg, för gränslös, rädd. Varför är det så svårt att hitta fram till att vara lycklig som två?

Jag har så mycket som jag är glad för. Men det är den där lilla stenen i de dyra, fina foträta skorna som skaver.